Crash boom bang

För några veckor sedan var vi, hela familjen, i nedre våningen då vi plötsligt hörde ett enormt brak uppifrån. Vi rusade upp och mötts av en ledsam syn. Upphängninskroken i vår "kristallkrona" hade gett vika och hela lampan hade fallit ner.

Lampan skulle nog gå att använda (en manschett och några kristallrader måste tas bort då manschetten gick sönder). Tyvärr har jag bara inte hittat någon ny krok eller kommit på något annat som skulle orka hålla lampan uppe på ett säkert sätt. Därför pysslade jag en ny i ställe. Om den här blir långvarig vet jag inte men den ger ett ganska mysigt sken.

Sladden från Ikea, träkulor köpta på loppis för länge sedan. Dem målade jag nu vita för detta projekt. En gammal lampskärms stomme från pappas garage. Helst hade jag trätt kulor på hela sladden men det gick inte då kupan ju måste hållas nere då elen fästes i lampan.

Jag erkänner, jag gjorde bort mig

Jag är den i vår familj som har koll på allas läkartider,  träningar, utfärder, resor och annat program som någon kan tänkas ha inplanerat. Jag organiserar och ser till att alla är på rätt plats rätt tid med rätt utrustning. Oftast.

Idag gick något fel för klockan 16.30 då simskolan skulle börja fick jag ett samtal från min man. Han hade kört vår dotter till simhallen, där var hon färdigt ombytt men inga andra barn fanns på plats.

Genast han ringde fattade jag ju. Det är höstlov. Simskolan börjar nästa vecka.

Det händer inte ofta men idag gjorde jag bort mig. Det här kommer att gnaga på mig länge!

Stanna och kramas

Jag har alltid varit lite känslig och har svårt att med tanken släppa tråkiga händelser. Eller utåt syns det kanske inte men jag kan länge gå och grubbla på en nyhet jag läst där någon råkat illa ut. Jag blir så oerhört ledsen för den som drabbats men samtidigt orolig. Tänk om något tråkigt händer någon i min närhet?

Den här veckan började med en nyhet om min mans arbetskompis som fallit ner från taket. Han har jobbat som takläggare i åratal och vet att vara försiktig och ändå gick det så. Ett fall på 10 meter, det slutade inte bra. Så fruktansvärt för hans familj! Jag grät och ändå kände jag honom inte alls, aldrig ens sett honom. Men här är det säkert just den där rädslan, min man jobbar på de här samma taken varje dag. 

Idag kom nästa olycka som jag bara inte kan släppa tanken på. En ca 20 årig rattfyllerist krockade med en mötande bil precis utanför vår närbutik. En av kvinnorna i den mötande bilen dog. Min man råkade vara på butikens parkering just då det hände. Han såg att den mötande bilen var liten och mörk precis som min. Då han kom hem var han väldigt orolig och ropade redan vid dörren på mig. Jag var ju hemma men jag vet att åtminstone ett tag framöver kommer vi att stanna upp och kramas lite extra i vår familj. De är et käraste jag har!