Måndag, den bästa av dagar som ibland är den värsta

Jag tycker om måndagar, alla andra dagar också, men extra bra tycker jag om måndagar. Måndagar är bäst då det kommer till kvällens TV-utbud samt det att ingen i familjen har något schemalagt för kvällen. Igår var annorlunda. Jag vaknade på fel fot, tror nästan jag ställde mig på händerna för ingen fot borde kunna ställa till det som idag. Atte vaknade också arg som ett bi. Bara Linn var väl helt glad och nöjd.

Jag kände en konstig ångest över något jag kanske glömt att göra eller något som någon kanske sagt. På jobbet fyllde jag flera post it-lappar med franska sträck där jag försökte förstå och komma på vad som fick mig på så dåligt humör. Hjälpte inte.

Att jag hade utvecklingssamtal på jobbet hjälpte inte heller. Eller jo, kanske riktigt lite hjälpte det  då jag fick annat att tänka på. Mest var jag ändå bara trött på att försöka verka intresserad och duktig.

Det som hjälpte var att en vän råkade ringa och tillsammans bestämde vi  oss för att på kvällen gå ut och gå. Några timmar efter promenaden kan jag bara rekommendera frisk luft och luftande av tankar tillsammans  med en kär vän.

Idag känns allt bättre, kanske har jag inte glömt något viktigt. Och skulle det visa sig att jag glömt så är det knappast så farligt!

Min bror startade en ett år lång resa förra veckan. Med sin sambo ska de åka runt och se lite av världen. Just nu är de i Vietnam. Vi saknar dem!

Crash boom bang

För några veckor sedan var vi, hela familjen, i nedre våningen då vi plötsligt hörde ett enormt brak uppifrån. Vi rusade upp och mötts av en ledsam syn. Upphängninskroken i vår "kristallkrona" hade gett vika och hela lampan hade fallit ner.

Lampan skulle nog gå att använda (en manschett och några kristallrader måste tas bort då manschetten gick sönder). Tyvärr har jag bara inte hittat någon ny krok eller kommit på något annat som skulle orka hålla lampan uppe på ett säkert sätt. Därför pysslade jag en ny i ställe. Om den här blir långvarig vet jag inte men den ger ett ganska mysigt sken.

Sladden från Ikea, träkulor köpta på loppis för länge sedan. Dem målade jag nu vita för detta projekt. En gammal lampskärms stomme från pappas garage. Helst hade jag trätt kulor på hela sladden men det gick inte då kupan ju måste hållas nere då elen fästes i lampan.

Jag erkänner, jag gjorde bort mig

Jag är den i vår familj som har koll på allas läkartider,  träningar, utfärder, resor och annat program som någon kan tänkas ha inplanerat. Jag organiserar och ser till att alla är på rätt plats rätt tid med rätt utrustning. Oftast.

Idag gick något fel för klockan 16.30 då simskolan skulle börja fick jag ett samtal från min man. Han hade kört vår dotter till simhallen, där var hon färdigt ombytt men inga andra barn fanns på plats.

Genast han ringde fattade jag ju. Det är höstlov. Simskolan börjar nästa vecka.

Det händer inte ofta men idag gjorde jag bort mig. Det här kommer att gnaga på mig länge!

Stanna och kramas

Jag har alltid varit lite känslig och har svårt att med tanken släppa tråkiga händelser. Eller utåt syns det kanske inte men jag kan länge gå och grubbla på en nyhet jag läst där någon råkat illa ut. Jag blir så oerhört ledsen för den som drabbats men samtidigt orolig. Tänk om något tråkigt händer någon i min närhet?

Den här veckan började med en nyhet om min mans arbetskompis som fallit ner från taket. Han har jobbat som takläggare i åratal och vet att vara försiktig och ändå gick det så. Ett fall på 10 meter, det slutade inte bra. Så fruktansvärt för hans familj! Jag grät och ändå kände jag honom inte alls, aldrig ens sett honom. Men här är det säkert just den där rädslan, min man jobbar på de här samma taken varje dag. 

Idag kom nästa olycka som jag bara inte kan släppa tanken på. En ca 20 årig rattfyllerist krockade med en mötande bil precis utanför vår närbutik. En av kvinnorna i den mötande bilen dog. Min man råkade vara på butikens parkering just då det hände. Han såg att den mötande bilen var liten och mörk precis som min. Då han kom hem var han väldigt orolig och ropade redan vid dörren på mig. Jag var ju hemma men jag vet att åtminstone ett tag framöver kommer vi att stanna upp och kramas lite extra i vår familj. De är et käraste jag har!

Ladien lukupiiri d.v.s Läsecirkel för ladies

För några månader sedan blev jag medbjuden till en läsgrupp av min arbetskompis. Det har varit jätte kul att en gång i månaden träffas med 5-7 kvinnor och samtala om en på förhand vald bok. Förutom prat om den lästa boken blir det ofta tal om mycket annat också.

Vi har läst väldigt varierande böcker av olika författare, bl.a. böcker av Kaari Utrio, Hassan Blasim och just nu Stephen King. Det här med Stephen King och månadens bok Jurkyrkogården var svårt för mig. Jag gillar inte skräck fast jag gärna läser deckare. Vanligen är jag snabb då det kommer till läsning. Nu har jag läst i två veckor och har ännu 100 sidor kvar och nästa träff är om mindre än 24 timmar.

Nu visade det sig att av bokens nästan 500 sidor har de 400 första inte varit speciellt skräckfylld och nu känner jag mig lite lurad. Helt onödigt att skjuta fram läsandet så här då boken inte fyllt mig med den skräck jag var rädd för.

Idag fick jag ställa in högsta växeln för att få boken läst. För att dessutom få mina 100 % på aktivitetsmätare fick jag slå ihop träning och läsning. Då såg det ut så här:

Jobba mindre, njuta mer

Min dotter började skolan i höst och jag visste redan i våras att jag vill vara hemma mer under hennes första skolår. Partiell vårdledighet gav mig möjlighet till det. Från och med förra veckan, fram till maj nästa vår, är jag nu ledig varje onsdag. Att det inte var helt lätt att komma överens med min arbetsgivare om hur och när jag skall vara ledig är nu glömt och jag är väldigt nöjd med mitt beslut!

Medan barnen är i skolan hinner jag städa, byka och laga mat. Då de kommer hem får jag ge all uppmärksamhet till dem då allt annat hemarbete redan är omskött.

Jag vet annars inget värre än att tvätta kläder! Att slänga in en hög i tvätten är inte så farligt, det är upphängningen och invikningen som gett mig huvudvärk och magsår. I onsdags, då jag liksom hade bestämt att det är mitt göra under förmiddagen, var det inte alls så jobbigt som det brukar kännas på kvällen efter jobbet då alla vill ha min uppmärksamhet.

Att onsdagen den här veckan bjöd på en av höstens vackraste dagar gjorde att jag även tog mig ut i svampskogen. Jag fick bjuda min familj på svampsoppa då de kom hem. Mmm!

Matrast i skogen

Sun city triathlon 21.8.2016

Förra året deltog jag i mitt första triathlon. Den korta sträckan med 400 simning, 20km cykling och 5km springa. Tillsammans med min syster tränade vi de här tre grenarna från vårvinter till dagen D. Själva tävlingen gick bra för oss båda och jag var väldigt nöjd.

I år velade jag hela våren, visste inte om jag skulle delta i årets Sun city triathlon eller inte. För en månad sen bestämde jag och mamma att vi i alla fall skulle anmäla oss.

I år har jag nästan inte alls tränat simning eller cykling men jag har ju haft mitt motionslöfte. Jag var väldigt orolig att mitt lopp skulle gå sämre i år då jag inte tränat just triathlon grenarna.

Det gick bättre! Jag är så nöjd! Simningen gick sämre men överlag bättrade jag min tid med 6 minuter. Efter självgjord analys har jag kommit fram till sämre simning berodde på kallare vatten (16 grader), större vågor och det att jag blev påsimmad mycket mer i år än förra året. Bättre helhetstid tyder ju på att min grundkondition blivit bättre. Motionslöfte håller i sig och jag älskar det!

Nästa år igen!

Lägg märke till min trendiga Pokemon handduk. Pokemon har slagit även vår familj med storm!

Spetsbröllop, fru i 13 år

Jag gifte mig ung. På min möhippa kommer jag ihåg att många utomstående på stan himlade med ögonen och tyckte jag på grund av mina ynka 21 år borde tänka om. Det gjorde jag då uppenbarligen inte och idag firade vi spetsbröllop med god mat på restaurang här i Nokia. Jag lyckades sprätta sniglar på mina byxor,  min vita tröja, på bordet och fönstret. Där satt jag då och putsade allt sammans men kul hade vi!

Vi blir bara bättre tillsammans för varje år! Min mans cancer förra året förde oss samman och vi har helt klart lärt oss njuta av vardagen på ett nytt sätt. Jag är så innerligt lycklig över att vi har varandra.

Jag vore ingenting om han inte fanns!

Kan hjärtat slå så hårt att det hörs i direktsänd radio?

Jag gjorde idag något jag gjort senast då jag gick i lågstadiet. Ringde in i ett radioprograms Ikea tävling. Tävlingen går ut på att man skall kunna sjunga vidare på en svensk låt som de spelar för dig. Lyckas du sjunga rätt får du presentkort till Ikea + biljett till köttbulle lunch.

Jag har hört reklamen (där Krista Siegfrieds sjunger Paratiisi så fint på svenska) så många gånger under semestern och tänkt att jag borde delta. Idag, då jobbet började igen, hörde jag för första gången att tvälingen skulle börja. Jag bestämde mig mitt i blåbärsrensningen att idag är min dag att ringa.

Fy skam vad en vuxen människa kan vara nervös! Hjärtat slog så fort så jag funderade på att ta på mig pulsmätaren. Den hade säkert visat långt över vad som är rekomendabelt...

Men O vad glad jag blev då jag var snabbast och kom med i tävlingen! Jag fick sjunga en rad ur Kents "kärleken väntar". Lätt som en plätt! Jag gjorde något jag sällan gör, gick över min bekvämlighetszon. Nu känner jag mig som en vinnare, nöjd!

Husvagnssemester

Jag är så nöjd över vår semestervecka på hjul! Den gick till många fler ställen än jag planerat och blev så mycket bättre än jag hade kunnat hoppas. Vi har umgåtts med varandra så intensivt, och älskat det!

Det hade vi bestämt att körsträckorna skulle hållas till högst två timmar per förflyttning. För allas trivsel och psyke tyckte vi det skulle bli bäst så. Vi har alltså från söndag till fredag förflyttat oss enligt följande:
- Nokia - Riihimäki
- Riihimäki - Hangö (2 nätter)
- Hangö - Pargas
- Pargas - Nystad
- Nystad - Raumo

Här sitter jag nu i vagnen i Raumo och beundrar den vackra solnedgången. Kan inte riktigt bestämma om jag vill åka hem imorgon eller om vi borde stanna en natt till. Hemma har dock ingen sett till mina tomater o paprikor, så kanske jag borde ta mig hem och se över om de går att rädda ännu...

Solnedgång i Hangö